kliva på eller gå in i

Nu efter några veckor har man börjat lära sig den 10 minuters långa vägen till vårt hus genom slummen från närmsta intilliggande väg. Vägen kallas poverty-line och går runt stan i en halvcirkel. Det är en väg av blandat material i form av sopor och lera. Där man får hoppa över eller parera fritt gående kor; höns, ankfamiljer, grisar, getter och en och annan hund. Det ar inte ovaligt att det bildas en liten k:o i en smal grand for att en kossa tyckt att det ar en perfekt viloplats och tagit upp hela gangen sa man endast kan passera genom att hoppa over bakbenet. Det ar inte tal om att de flyttar pa sig, har har kor ingen respekt for om man kommer ens med bil. Som hogst kan de tanka sig att flytta svansen lite åt sidan.
I Nyalenda bor man antingen i plåtskjul, lerhus eller eventuellt i stenhus om man har råd. Hyran på ett lerhus ligger här på 30-60 kr/mån. Det som är dyrt är tillgång till vatten och el. Nyalenda håller en relativt hög standard i och med sina vattentillgångar. De största problemen är här saniteten vilket de löser med ett fenomen döpt till ”flying toilet” vilket går ut på att man gör sina behov i en påse och kastar ut den genom fönstret, uppåt bakåt gärna över taket så man slipper det utanför sitt eget hus, otroligt praktiskt.
Gatorna ar aldrig så trevliga som nar man gar hem i morkret och inte ser vad man satter ner fotterna i.
Vi har nu lart oss vagen hyfsast bra så vi hittar hem i morkret och det ar inte latt nar solen gått ner och det ar kolsvart, for det blir verkligen kolsvart nar solen gar ner har. Får man for sig att ga och titta pa solnedgangen sa galler det att noga ha koll pa vagen tillbaka vilket inte alltid ar så latt att komma ihag och vilket for oss latt till många omvagar.
Ett annat stort problem ar att det ar lika svart att upptacka manniskor som komockor på vagen hem i morkret. Vi har varit påvag flera ganger att ga in i folk som har på sig morka klader, for da ar de helt omojliga att se. Det ar lite kul att kunna ga in i folk utan att ens se det for att de ar lika morka som de morka lerhusen. Vi har nu lart oss att man med fordel ska gå och sjunga pavagen hem for att slippa detta.

I'm in the second hand business!

Secondhandförsäljare är en bra buisness här nere. Många står och säljer kläder på marknaden eller utmed en av alla galet trafikerade gator. Det är tydligt att många kläder skickas hit från hela världen och ibland ser man vissa guldkorn som är fint inmatchade till mer känsla: ala Arican-style. Denna dam träffade jag när vi besökte en kvinnogrupp som jobbar med småprojekt mot ett mer hållbart samhälle...

white man, who are you?

Efter ett tag i Kenya slum börjar man kunna urskilja ett mönster i hur folk ser på en utifrån de olika reaktionerna man får när man gör sin dagliga vandring genom kåkstaden till eller ifrån huset.
Det finns uppenbarligen en uppdelning i tydliga grupper. Vilka urskiljs av ett antal fraser som i stort sett alla använder sig av. Ibland undrar man om de övat in dem tillsammans då de aldrig slår fel varken på ord eller tonläge:
- Yes we can!
I denna Obama-stad är de vana vid att få besök från väst. Hans mormor bor i en liten by inte så långt härifrån. Då de inte är så vana vid att se vita människor här är det kanske inte så konstigt att alla vita automatiskt blivit amerikaner efter den amerikanska invasion som var efter valet.
- Are you married?
Förmodligen ställd av en äldre dam som letar efter ytterligare en fru till någon av sina söner.
- Give me something small.
En följd av att tidigare vita har gått och delat ut grejer själva utan att tänka på vilken bild det ger och vad det innebär för hur de ser på dem som kommer efter.
- Mzungo! (viting) hao a you?
Jag tror inte folk inser hur många gånger om dagen som vi hör dessa ord. Vissa barn verkar aldrig få nog. Går man från vårt hus upp till stora vägen, en ca 15 minuters promenad (afrikanskt tempo bör tilläggas) möts man av kanske 30 barn gastandes mzungo, som vinkar frenetiskt, springer fram tar i hand eller gör en av alla gangstahälsningar, vilka det går många trender i. Alternativt vill kramas eller bli lyfta. Råkar du istället parera in tiden mellan att de slutat skolan och äter kvällsmat kan antalet vara det tredubbla.
En kille vi mötte igår, förmodligen mitt i kvällsombytet inne i huset, släppte allt och sprang ut på gatan helt näck. När han hörde de andra barnens skrik kunde han helt enkelt inte stå ut med att vara tvungen att vara kvar i huset eller ens hade tålamodet att vänta tills han fått på sig byxorna. Med en överlycklig min sprang han fram och räckte fram handen och skulle hälsa. Hao a you?

Överlag skiljer det sig ganska mycket kring vad man pratar om.
- Can you bike?
Frågan som ibland dyker upp då man åker med en ”boda boda” in till stan. Tjuvskjutsning ala VIP med påsatt sittkudde på pakethållaren och påsvetsade fotstöd. En fråga som inte är konstigare än att vi prata om vädret.

Vare sig de ser en som en hadelsvara, pengabörs eller otroligt underhållande varelse med konstig hy så är det i botten alltid med mycket värme. De är otroligt öppna och intresserade och bjuder gärna hem en på middag trots att de knappt har mat att ställa på bordet. Och man fragar sig: vad är äkta värme om inte det?

från asfalt till lera

Efter en 26 timmars flygresa sitter jag nu i trädgården till vårt hus i Nyalenda, Kisumu i Kenya. En förflyttning som innebär att jag är olaglig bara genom att vara mig själv, som tog mig från att ha varit en medelsvensson på alla sätt till att vara så långt ifrån det som det bara går.
Man minsta sagt lyser vart man än går och kan helt glömma att smita från en nota eller försöka fly in i en folkmassa då personen du försöker undvika garanterat hittar dig nästa dag.
Nyalenda är namnet på ett stort slumområde som går som ett band utanför Kenyas tredje största stad Kisumu. Större delen av befolkningen bor i skjul och lever här på mindre än en dollar om dagen. Med en medelålder runt 50 och där minst vart femte person bär på HIV. Många dör i diarré på grund av stora problem med sanitet och dålig tillgång till sjukvård. Gränsen till Nyalenda markeras av en stor väg som officiellt går under benämningen ”powertyline”. Denna linje är otroligt mycket tydligare än att den består av en tydlig, stor trafikerad gata. Husen på andra sidan vägen kan liknas med enorma vita cementresort täckta med färgglada blommor, omringade med höga murar försedda med taggtråd och med en hel vaktstyrka. Dessa 30 meter beskriver ganska bra hur det Kenyanska samhället är uppbyggt och mycket kan förklaras med ett ord -korruption. Kenya är ett av världens mest ojämlika länder. Hälften av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen medans en liten elit har stora förmögenheter.

Vi är här nere för att genomföra en studie över hur en övergång till användande av gas vid matlagning kan implementeras och ersätta det nuvarande kolet som bidrar till både skogsavverkning och stora hälsoproblem. Under nio veckor ska vi göra allt för att komma in i samhället och förstå deras syn på saken, identifiera vilka för och nackdelar på ett social, kulturellt och ekonomiskt plan denna övergång kan skapa.

Vi är fem som bor hos en fantastisk kenyan Joseph (återkommer mer om honom). Vi har precis jagat ut ett gäng getter genom ett hål de hittat i staketet. En följd av att gräset i det här fallet faktiskt är grönare på andra sidan. Regnperioden är inte helt över än så periodvis blåser det in moln som lägger en skön skugga över området. Idag är en sådan eftermiddag. Temperaturen stiger ofta till 30-35 på dagarna och går inte ner speciellt mycket på kvällarna så svalkande vindar är inget man är bortskämd med. Med undantag då man får sig en tur i Leos fantastiska bil (återkommer även om denna). Klockan slår snart halv sex vilket känns på lukten av mat från alla koleldade spisar runtomkring i området. Det du pappa kan jämföras med ett rejält grillparty med grannarna hemma i smålandsskogen. Kan du tänka dig, varje kväll. Det är ganska trevligt.
Det är nu man ska ge en så fantastisk beskrivning över vad man har gjort den första veckan. Över alla överväldigande intryck och underbara människor som man har träffat. Tyvärr så är jag, i alla fall just nu, för ärlig för att ljuga. En dag hade jag. En dag av uppackande och lite omkringströvande. Några dagar med hög feber, några kräkningar och efter att en läkare skrattat åt att jag var tvungen att göra ett avföringsprov senare så fick jag diagnosen ”bacteria”. Efter påbörjad antibiotikakur är jag nu tillbaka men har fortfarande inte så fantastiskt mycket intressant att berätta än. Men jag är inte alls bitter för att jag missat en stor begravning som vi alla var bjudna på då det var en anhörig till vår vän Joseph som gått bort. Vi passerade ett begravningsekipage första dagen när vi var på väg in till staden Kisumu. Här har man inte samma tradition med att hålla stämningen lågmäld med utrymme för eftertanke kring den avlidne. Begravningen äger här rum i flera dagar varav i slutet drar man på allt man har. Då går det ut på att hylla den avlidne, visa hur mycket den betydde genom att festa (tänk fest utan alkohol -kan vara svårt för oss svenskar ibland). Detta kan liknas med studentekipagen som jag antar att ni plågas med hemma just nu. Man tar ett foto på den avlidne, kör runt i en karavan av tutande bilar, lastbilar och diverse annat. Spelar musik och sjunger som ett sätt att hylla och visa hur mycket hon betydde. En tradition som jag kan tänka mig är ganska befriande.

Så det var en första hälsning från en tidig sommarvecka i slummen i Kisumu, Kenya. Ett kliv in i en stor afrikansk familj och ett område kanske innehållande några av världens varmaste människor. En vecka med stora mängder myggmedel, mycket räknande av takplattor i vårt vackra limegrön-rosa sovrum, men framför allt med mycket kärlek. Kenya har världens sötaste barn. Deras mörka hy mot de färgglada små shortsen och klänningarna som fladdrar. Alltid med ett leende springer de mot en och skriker ”mzungo mzungo” (viting viting) hao á you? Varje dag man passerar. Man kan inte annat än att älska dem. Framförallt har det varit en vecka med känslan av att vara extrem minoritet.

Så när du nu sitter där hemma i sommarkvällsolen en torsdagskväll efter jobbet på Debasers uteservering och känner att du sticker ut för att du insett att hockeyfrilla är det nya -tänk igen.