innovation eller konsumtion

Frukoststället där vi ofta äter chiapati, gröt och dricker chai.
Caféägaren och även byggarbetaren Victa fraktar varje dag en tresitsig träsoffa fram och tillbaka från sitt hus för att kunna erbjuda caféets gäster något att sitta på, detta görs på cykel måste tilläggas. Om soffan är upptagen kan man alltid sitta i plaststolen.

får det vara en sliten fönstervev?

The cockroach är namnet på Josephs bror Leos bil. Man skulle kunna likna den med en bil som blivit utbränd för att sedan någon med mycket tilltro till den ynkliga varelse mot all förmodan sätter in en ny nästan fungerande motor och lackar om den.

Så fort det är utflykt rycker han ut i tjänst. Den här gången började vi som vanligt med att tanka. Då mätaren saknas så vill man inte riskera att stå utan bensin 100 meter senare. När vi hade lyckats ta oss så långt ut som till den stora vägen vilket innebär hoppandes på en väg blandat stenar och gropar så började det regna. Som tur var hade Leo lyckats få tag i en vev som vi kunde trycka in i de knappt existerande hålen och på så sätt använda till att veva upp de flesta av fönsterna, förutom ett som fastnat. Regnar det i Kenya så regnar det ordentligt så vi var tvungna att flytta ihop och sitta i varandras knän om vi inte ville ha en varm dusch. Förvånat nog gjorde Leo ett försök att starta vindrutetorkarna vilka naturligt vis inte fungerade. Tillslut var Joseph som idag satt i framsätet tvungen att försöka blåsa bort imman på insida av rutan av det varma regnet i jakten på ett bra ställe att stanna på.

The cockroach är bilen, om det nu kan kallas det, som hämtade oss på flygplatsen första kvällen. Jag hoppade då in i framsätet och utan att riktigt tagit mig en ordentlig titt på denna varelse som ser ganska fin ut på håll sträckte jag mig som van svensk efter bilbältet, för självklart använder man ju alltid bilbälte, på förberedelsekursen sa de ju även att det farligaste e trafiken. Reaktionen blev ett asgarv från baksätet från de sju familjemedlemmarna som tryckt in sig på fyra säten för att möta upp oss. Efter en närmare titt i bilen så förstod jag vad det som var så kul.
The cockroach är bilen som fortsätter att gå hur dåligt man än behandlar den, och fortsätter leva utan att någon riktigt förstår hur. Det är bilen som har blivit av med alla lösa delar, inte en knapp, inte ett handtag, list eller något finns kvar. Allra minst något på instrumentbrädan. Några sladdar hänger trött ut ur några hål. Allt som på något sätt någorlunda smidigt går att få bort, är borta. Det är lite svårt att förstå men det finns en marknad för att sälja minsta knapp och handtag, folk köper här alla möjliga prylar. Det är bilen med en stor vit fläck på rutan som utifrån ser ut som att airbagen är uppblåst och som tvingar chauffören att sitta något lutad åt höger för att kunna få bra sikt. Man kan inte annat än att älska den och man har aldrig tråkigt när man åker på utflykt med Leo.

en gång skänkte jag en duk

När jag någon gång har gått upp en tidig morgon, släpandes på två tunga hemköps papperspåsar fulla med gamla kläder, påväg till närmsta klädinsamling så har jag ibland undrat vart grejerna kommer hamna.

En kväll satt vi på terrassen till en kompis Pelles guesthouse, åt mat beställd på hotellet och drack eget inhandlat boxvin. Inte samtidigt kan även förtydligas. Vinet hann ta slut innan maten kom 2h och 40 min efter att vi beställt den.

Vid 22 låstes grindarna av en vakt som gick på sitt kvällsvaktpass. När vi sedan skulle in till stan för att gå ut på någon av de lokala ragga-ställena var vi tvungna at väcka upp den snarkande vakten somsömndrucket började lirka upp hänglåset.

vi här bak i bilen

Påväg till en liten stad Mbita stod valet mellan en 1,5 timmars resa med buss eller bil. Ett annat alternativ hade varit partyfolkabussarna ”matatus”, bussarna pyntade med Jesusikoner och posters från reggae och rnb artister, äldre damer i afrikanska tygskynken runt huvudet som trycker in sig med sina korgväskor, installerade tv-skärmar som visar musikvideor med afrikanska dansande ungdomar och högtalare som tar upp halva framsätet som spelar ragga eller lokal Luo-musik på högsta volym. Vi skippade dem idag pga. värmen.
Hoppade in i en personbil kombi vilket kändes väldigt lyxigt då vi är vana att trängas i de varma skumpiga bussarna, hälsade på en mormor med dotter och med dotterdotter i knät. I baklucka satt ytterligare en dotter. I framsätet samsades ett vuxet par med sina afrikanska rumpor om det vänstra sätet.
Jag och Anna lade våra väskor i bagaget och tryckte in oss jämte mormor och dotter. Innan vi åkte iväg trycke chauffören in ytterligare en kvinna jämte sig på förarsätet vilket för henne innebar att hon var tvungen att sitta hela resan med sina afrikanska lår i kors för att han skulle nå växelspaken. Efter någon kilomenters åkande, när vi imponerat tagit kort på hur många chauffören logistiskt lyckades trycka in i bilen och på dottern där bak som tillsammans med allas packning samsades om bagageutrymmet stannade vi till vid vägkanten till ett fint litet kenyanskt lerlanthus. Ett medelålders par kom gåendes ut ur huset. De hoppade vant in i bakluckan, packningen lyftes in i våra knän och de tryckte in sig i jämte dottern. Vi var nu större delen av 1,5 timmars resan ett glatt gäng på 12 personer med packning i knäna skumpandes på den steniga vägen mot Mbita. Ingen hög musik men lika mysigt som vanligt. En polis stannade oss halvvägs dit, tittade lite ointresserat och släppte sedan förbi oss.

drive-in biltvätt

På utflykt i Homa Bay satt vi på piren och tog oss en morgon-mango med utsikt utöver den lokala biltvätten

chiapati, ugali och bönor

Innan jag åkte hit läste jag att Kenya är ett av länderna i Afrika med sämst mat. Jag kan hålla med om att variation eller nagot sanar nyttig mat inte är deras största styrka. Man ater mycket friterat, mycket for att manga inte har ugn da elektriciteten ar sa dyr och i slummen ar det valdigt fa som har elektricitet. Det finns mycket pommes frites, det mesta är friterat och det dricks mängder med läsk. Pa gatorna kan man valja mellan chiapati, helfriterad fisk som man skar djupa snitt i for att frityren ska ga igenom hela fisken och potatis som friteras, bade sma delade bitar som tacks med frityrdeg och en skivad variant med en slags currysas. Det ar ratt tydligt att kulturen har inspirerats mycket av den indiska. Man dricker tex. bara ett slags the vilket de kallar Chai och ar gjord pa masalakrydda. Brodet chiapati som man ater som tillbehor till bonor, meet stew eller friterad kyckling kan liknas med de indiska nanbroden.

De har ingen storre variation pa kryddor har och de flestas kryddhylla bestar kort och gott utav salt, masalakrydda, chili och mangder av socker. Variation ar inte heller direkt deras starka sida. Gar man ut pa ett frukost-/formiddags-/eftermiddagsmellanmalsstalle kan man valja mellan Mandazis (friterat brod/degklump) chiapati (matpannkaka), chai och grot. Av dessa finns det ett visst satt att gora dem pa och det ar exakt lika pa vilket stalle du an gar till. Inget annat the, alltid samma variant pa drickbar grot.

Forutom chiapati och ris kan man ata ugali till middag. Det ar en slags tjock grot som man plockar i bitar och kramar till sma skalar att fanga upp maten med. Nar jag kommer hem blir det till att leta vitt grovkornigt majsmjoj for ugali ar verkligen en hojdare och rejal bukfylla som gar lika snabbt att laga som nudlar. Blir man hembjuden kan man ocksa fa smaka pa goda afrikanska grytor med kott, potatis och koriander och smaken forhojs av att man ater med handerna. Att man standigt luktar fisk eller kott om handerna ar nagot som man far ta.

Chiapati
Vatten
Vetemjöl
Salt
Blandas till en deg. Degen delas sedan upp i små degklumpar som sedan kavlas ut till runda pannkakor på ca 15-20 cm i diameter. Pensla på ca en matsked olja, skär ett snitt i mitten och rulla ihop den enligt bild.

Knåda sedan ihop den igen tills oljan har gått in i degen. Stek sedan på hög värme med mycket olja samtidigt som man penslar ytterligare en tesked olja ovanpå brödet medan man steker.









Ugali
Koka upp vatten
Tillsatt majsmjol medans kastrullen fortfarande star pa hög varme. Man maste röra ordentligt for att inte fa nagra klumpar med mjöl. Sen handlar det bara om att knada ihop det till en tjock massa samtidigt som man tillsatter mer mjöl.

nakumatt

Nakumatt: Kenyas svar på ICA supermarket. ICA släng dig i väggen, nakumatt är affären som har öppet dygnet runt. Supermarketen där du kan köpa allt från en solpanel för 100 000 shilling (10 000 kr) till en påse bröd för 40 shilling. Du kan välja mellan 19 olika sorters stek & frityrfett som tar upp de två största hyllorna i affären eller varför inte slå till på en motorcykel eller en arabisk nattsärk.
Det har tagit oss lång tid att lära oss vad man ska betala för saker. Ofta brukar man kunna översätta valutan rakt av och jämföra varor sinsemellan. Men med de stora samhällsklyftorna som finns här blir det ibland svårt.

Samtidigt som du kan äta en god stabil lunch med köttgryta, det lokala gröna tillbehöret sukumawiki och ugali (majsmjöl och vatten som tillagas till en fast massa) för 25 shilling på vårt favoritlunchställe Mama safi’s, kan du senare gå in på Nakumatt och köpa ett paket kakor för 500 shilling.
Nakumatt ägs här av en rik indisk familj som många andra överklasställen i Kisumu.

the coca cola city

Idag åkte vi förbi något som såg ut som ett stort lager med stora röda containrar. Ju närmare jag kom desto mer syntes det att de röda containrarna var höga torn av cocacolabackar stapladepå varandra. Ett lager i storlek med Ge-Kås endast innehållande cocacola produkter.

När du är på möte så bjuds man på en cola. När folk här äter dricker de alltid en soda från coca cola company. När du sitter och äter på en vanlig lunchrestaurang kommer folk fram och tigger om en soda. Limpojkar på gatorna ber om att du ska köpa en till dem. Påväg in till stan passerar du kanske 8 små lager där folk sitter och säljer större partier tilll småkiosker och resaturanger självklart märkta med coca cola. När du är på internetcaféet är en soda från cocacola company det enda du kan köpa. När du har 4 kronor över efter att ha köpt vad du behöver för att klara dagen så köper du en cola.
Och förstås om du vill ha en helt ny kyl, en röd cocacolamärkt kiosk, nya röda utemöbler, kanske ett rödklatchigt parasoll gratis så behöver du bara skriva på ett kontrakt att de endast ska innehålla coca cola companys produkter.

this is Kenya…

…har börjat bli ett användbart uttryck för oss. I helgen hade vi tänkt oss en härlig tur i en liten fiskebåt som inte ser ut att hålla för många tjocka turister. Vi hade tänkt oss att åka ut till en ö som en kompis tipsat om som skulle ligga ca 1,5 timmars båtresa iväg. Köpa lite nylagad fisk från sjön och bara ta det lugnt. Stanna ett tag på ön och äta för att sedan åka tillbaka i den snigeltakt som båten rör sig i.
Efter att i en halvtimme försökt förklara att vi inte ville åka på ännu ett flodhästsafari utan bara ville åka lite båt och stanna till på ön hade vi enats om en deal och de verkade med på noterna. Vi gav dem namnet på ön som de sa sig veta vart det låg och sen åkte vi iväg. Efter en halvtimme av puttrande och fin utsikt utmed fastlandet stannade de till båten vid kanten. - We are here!
Efter mycket diskussioner och övertalande från våran sida att vi ine är idioter så gick de med på att erkänna att det inte var en ö vi var på. Namnet på ön vi hade velat åka till hade de inte känt igen utan de hade istället bara tagit oss till ett ställe där de visste fanns fisk. Fisk fanns det men bara rå då de hade kört oss hem till ett litet fiskeläger där de förvarade nät.

Idag skulle vi ut, hitta ett trevligt ställe att sitta och skriva på. Vi gick till ett stort fält nära stan med en stor terrass som även har ström så man kan använda datorerna. Kände fortfarande den svala morgonvinden, utsikt över tre stora fotbollsplaner och såg fram emot en morgonkaffe. Här i ett land där de ska tillverka kaffe dricker de antingen white or black coffe. Vilket innebär en miniliten nescafepåse i en stor mugg av mjölk (white) eller vatten (black). Efter att ha smakat på kaffet och som vanligt knappt känt kaffesmaken och då bett om en till påse kommer det en kille bärande på ett fat med två tepåsar. Tydligen hade de inte haft kaffe så vi hade fått te istället, vilket vi inte hade känt någon skillnad på. Jag menar om man inte har det kunden frågar efter har man väl inget att förlora på att improvisera, eller? This is Kenya.

party and african life

Vi har i flera veckor trott att vi har haft de största party-grannarna i området. Ofta börjar de spela hög musik tidigt och fortsätter sedan sent in på natten. De har förvånande bra högtalare då många i området där vi bor knappt har mat på bordet. Vi har aldrig mött grannarna åt det håll som sovrummet ligger åt mer än att en massa ungar från huset har hängt på muren, bett om godis och en gång när vi hjälpte barnen med att få bort en fågel som fastnat i en tvättlina.
Igår när vi gick hem så passerade vi en liten gräsplätt påväg hem där ett stort partytält var inklämt. Folk dansade och en kille som verkade agera toastmaster skrek emellanåt i en stor lur. Joseph förklarade att det bara var en begravning för en man som bott i närheten.
Även om de andra i vårt hus var på en begravning i början och att vi därför vet att det är mer fest än sorgestund så har vi inte haft en tanke på att vårt sovrumsfönster bakom grannens hus kanse vätter mot ett stort fält passande för begravningsfiranden. Begravningar som ofta håller på hela natten och till vilka man hyr in dyra musikanläggningar. Vi gick tidigare idag förbi en kille som vi mött en gång utanför en kiosk. Hans pappa hade precis gått bort och han ville att vi skulle kolla på kroppen. För oss kändes det väldigt lustigt och utlämnande för honom att vi skulle se hans pappa på det sättet.

På papperet bär här var tredje person på HIV, en siffra som enligt många snarare ligger på 20% men som fortfarande är otroligt hög och betyder att många ligger döende. Otroligt mycket folk dör här hela tiden och det är svårt att inse när man alltid bara möter och pratar med friska människor då de sjuka ligger gömda inne i husen. Den höga siffran märks även på den otroligt höga andelen föräldralösa barn som man möter. Andra stora problem förutom HIV är de stora sanitetsproblemen och den dåliga tillgången till sjukvård. En simpel diarré blir dödlig om du inte kan behålla någon näring. Bor du mitt i leran med vatten flytandes utanför huset som man blir sjuk bara av att titta på och med små barn som stoppar allt de ser i munnen så är det inte alltid så lätt att hindra det heller.

Döden är här något helt naturligt som man tvingas lära sig leva med. Att gå och vara rädd för döden eller tycka synd om sig själv är inte ett alternativ. Människor verkar här istället väldigt måna om att utnyttja tiden och göra det bästa av vad de har. Och då menar jag inte att de kanske enligt vår svenska definition ska hinna med så mycket som möjligt, som att ha mycket erfarenheter på papper, köpa boken: ”vad alla borde göra innan 30” och pricka av så många punkter som möjligt eller ha många kompisar på facebook. Deras definition på att utnyttja tiden är snarare att tillåta det ta en timme att gå och köpa läsk för att man råkar hitta en intressant person i kön att sedan sitta i skuggan och diskutera politik med. De tänker aldrig i transportsträckor och effektiv tid utan ser till att leva och hela tiden vara närvarande i nuet, något som jag fortfarande kan ha svårt med. För mig jobbar jag fortfarande med att inte bli rastlös då jag köpt en läsk och affärägaren måste gå 40 meter bort för att låna en öppnare av grannen och då samtidigt kom på att han glömt diskutera det senaste nyhetssvepet med honom. Deras livsstil påverkas säkert mycket av att African-time anammas av alla. Går det inte planera sin dag fullt ut, om bussen helt naturligt är en timme sen så uppstår de där stunderna då man blir sittandes med folk man inte känner. Att då stänga in sig i sin Ipod eller läsa en bok blir rätt tråkigt i längden.

masai mara

Masai Mara, det mest kända naturreservatet i Kenya beläget i sydväst och uppkallat efter Massajerna. Reservatet ligger på gränsen mot Tanzania och övergår där i Serengeti national park. Parken är känd för sina två huvudattraktioner som är; den stora mängden lejon och migrationen i juli-aug då miljontals gnuer vandrar in i parken söderifrån. För att vara med om migrationen var vi ganska tidiga men vi fick ändå en försmak av stora fält av vandrande gnuer som breder ut sig mot horisonten. Med vår fantastiska minibuss som knappt gick att få igen dörren på och som genom ett hål yrde upp damm när vi körde längs de sandförklädda lederna körde vi in mitt i hjordarna för att få komma så nära som möjligt.
Det sägs att en cirkusdomptör alltid måste gå in i manegen först och i lejonens åsyn för att visa respekt och för att visa på att det är hans territorium. Genom att slå med piskan och på så sätt framkalla respektingivande och kraftfulla ljud ytterligare förstärka känslan av överlägsenhet.
Vår lilla vita turistbuss med öppet tak och vindrutetorkare som lät som när man drar naglarna i en griffeltavla och med en kofångare som hölls uppe av ett vitt rep och diverse knopar kunde knappast anses utstråla dominans. Inte heller de 5 nyfikna huvuden likt surikater uppstickande ur takluckan med kameror i högsta hugg kan heller inte anses bidragit till fruktan och överlägsenhet. Och där ett scenario där djuren hade kommit till oss hade krävt en veckas campande var det inte direkt ett alternativ. Taktiken övergick då snarare i att försöka passera så obemärkt som möjligt. Att samtidigt som man vill försöka komma så nära som möjligt försöka hitta en bra balans av att behålla känslan att man är en liten obetydlig fluga, som än lite irriterande men tillräckligt obemärkt passerar, kan vara svårt.
På samma sätt som upphetsningen avtog för varje gång jag såg en antilop gick allas vår från början stora respekt över till att mer och mer identifiera elefanterna med de ofarliga klunsar man träffade på cirkus som liten. Då man på en meters avstånd försökte trycka in handen i den stora snabeln. Att man efter ett tag minskade respekten och därmed kom overkligt nära. Det blir då stundtals rätt påtagligt vilket löjligt djur man är och hur lite man egentligen har att komma med

dagens ordspråk

"Haraka hyena baracka" - Hurry has no blessing (Kiswahili)

den kenyanska säkerhetskedjan

På en stor supermarket kunde man se spåren av någon som gått loss på att diverse saker tidigare tenderat att få fötter.

ett kollage av bistånd

Hjälp utifrån kan antas blir som störst när en övertygande berättelse kring avsaknad och behov presenteras. Att hjälp kommer till dem som rent statistiskt kanske genom en fin kurva kan peka på höga procentuella HIV postitiva svar, visar på låg andel som har möjlighett att gå i skolan el dyl.
Innan vi kom hit läste vi om Kisumu som en av de hiv tätaste områderna i Kenya. Siffran vi läste verkar inte alltid överensstämma med samhällets uppfattning. En orsak som kan bero på att det inte är något man pratar om vilket medför att folks uppfattning är missvisad mot verkligheten. Eller kan det ses som ett resultat av skickligt samanställande av information man vet ger bistånd?
I ett samhälle där större delen av befolkningen livnärar sig på bistånd och konkurrensen kring dessa är stor mellan de olika områderna, kan man tycka att det borde finnas endel kunskap kring vilken approach man ska hålla för att vara framgångsrik i att få bidrag. I ett samhälle där skatter betalas av försäljare i slummen utan att de får något tillbaka, där poliser misshandlar eller arresterar dig för att du promenerar hem och anklagar dig för planering av brott bara för att du ska behöva betala dig ut. Där poliser misshandlar unga killar i slummen för de inte har pengar att betala dem och på så sätt inte kan ge polisen något. Att de istället misshandlar dig för att genom känslan av att sätta sig över dig få ut något av ert ”möte”. Ett samhälle där regeringen beslutar att tredubbla sina löner bara för att de har makten och kan göra det. Samtidigt som folk dör på gatorna och extremt lite hänsyn tas till dem som behöver pengarna som mest. I ett samhälle där många tenderar att utnyttja sin situation på bekostad av andra är det inte mycket som längre förvånar mig.
Efter ett besök i Kibera började jag tvivla. Kibera som är en av Afrikas mest befolkade slumområden beläget i Nairobi, visade på otroligt mycket behov. Behov som Nyalenda har lämnat för länge sen. Då man vant ser ett helt kollage av skyltar till olika biståndsorganisationer påväg in i Kisumu stad var avsaknaden av dem i Kibera rätt påtaglig.

finn två fel

Vi har ofta varit faschinerade över hur ”mat” helt fritt strövar framför näsan på folk utan att djur spårlöst försvinner med tanke på hur lite pengar folk har. Som jag tidigare nämnt har alla dessa djur extremt lite respekt för människor. Påväg upp mot stora vägen möts man alltid av en liten ankfamilj eller en get som helt oberörd av vilken hastighet du håller distinkt ska över just samma lerpöl som du. Utan att ens vrida på huvudet klafsar han ner framfor dina fötter med ett litet tåg av nykläckta ankungar framför dig. Idag när vi satt och drack morgonkaffet i lugnan ro, läste och planerade vad vi skulle gora inför dagen sager plötsligt Camilla (som också bor i huset): Men Joseph (husägaren) har väl ingen hund! Hon hade då sett ett svart varelse passera dörröppningen till köket. Tre sekunder senare klampar en fånig get in i vardagsrummet och bräker missnöjt att vi inte hade lämnat kvar några mumsiga matbitar efter frukosten som han kunde norpa. En halvtimme efter att vi fått ut åbäket upptäcker vi en annan kompis som nöjt upptäckt att haspen på grinden inte varit helt på och då gick att buffa upp i jakten på något mumsigt...

to pay or not to pay

Som jag skrivit tidigare ser många människor här en som en vandrande pengasäck. Igår gick vi förbi ett hus med en liten flicka på ca 2 år iklädd en liten söt blå klänning sittandes utanför. Så fort hon såg oss sträckte hon ut handen, kupad förmodligen redo att ta emot godis. Det känns ibland som att det är något av det första vissa små barn lär sig här. Kisumu är den by som var den första att förklaras som en av Milleniumbyarna och det finns otroligt mycket biståndsorganisationer här nere som skänker pengar till diverse projekt. Att jobba med att fördela pengar eller att starta upp projekt för att få mer är här något av det vanligaste folk sysslar med och denna business genererar direkt eller indirekt löner till en väldigt stor del av befolkningen i Kisumu stad. Påväg in på cykeln till stan skulle jag utan att överdriva säga att man åker förbi ett 50-tal skyltar med namn som: Environmental organisation, Kisumu network for sanitation. Fabriker eller storskalig tillverkning är i stort sett obefintlig och den enda andra business som syns är småskalig försäljning, reparation eller resturangverksamhet.

De stora summor pengar som pumpas in utifrån stjälper i många fall mer än det hjälper. Ett vanligt scenario enligt hur många här nere ser på saken är att länder skickar ner folk från sina egna länder för att starta upp projekt för att sedan lämna över t.ex. en stor biogasanläggning som ingen vet något om. Vid första problemet som uppstår innebär det ibland att de står där utan att kunna laga det och utan att ha blivit tillräckligt insatta i hur den kan hjälpa dem för att varken kunna eller vilja starta upp projektet med att laga den.

Att ständigt få pengar gör människor lata och okreativa. Inte sagt att det gäller alla det finns mängder av människor som jobbar hårt och hjälper varandra otroligt mycket och sliter hårt och kreativiteten flödar. Vissa människor tycks kunna hitta affärsidéer i det mesta. Inte minst i att sälja konstiga saker. Man slutar aldrig förundras över hur de lyckas sälja gamla handtag till bilar och skalet till brödrostar eller vad det nu är som de fått tag i. Men om man ska se hårt på det genererar det faktum att staden hela tiden ges mängder av pengar utifrån att många inte skäms för att gå fram och fråga om man kan köpa allt från en korv från närmsta korvgrill till en ananas som de säljer själva.
- Buy one for me too? är inte en ovanlig fråga när du har köpt t.ex. en frukt från någon. Det är inte så konstigt att de beter sig så när de hela tiden möts av bilden av att folk kommer och ställer saker framför näsan på dem hela tiden. Det är ofta det sättet de är vana vid att få hjälp av omvärlden på. Att då få hjälp av en privatperson på samma sätt ses då kanske inte som så stor skillnad utan bara något helt naturligt och vanligt.

Även om vi är ganska vana så slutar man aldrig att förundras över vissa. Igår när vi var på en busstation vaktad av en security-kille, iklädd mörk keps med glänsande märke och svart uniform frågade vi om han visste vart man kunde äta i närheten. Han visste ett ställe 100 meter bort vilket han följde oss till. Han smilade in sig ordentligt och sade skämtsamt att han kommer och hämtar sin mat senare. Efter ett tag kommer han in utan att hälsa, sätter sig två bord bort och äter. När han går säger han insmilat att vi kan ta det lugnt med maten och att han kommer och hämtar oss när bussen har kommit. Ok tack, sa vi. När vi sedan fick in notan så stämde den inte helt överens med vad vi förväntade oss. Killen vid kassan verkade inte se det som konstigt att security-killen hade satt upp sin mat på ett helt annat bord vid vilket han inte ens hade suttit och ätit. Frågan är då om jag skulle kunna göra samma sak fast med en Afrikansk grupp eller vad händelsen säger om vissas relation till "oss".

kenyanska sommarplågor

Lite Kenyanska sommarplågor att lyssna på i hängmattan. Några låtar som får de afrikanska löparrumporna att skaka lite extra på dansgolvet...

http://www.youtube.com/watch?v=f66WdWA7TSQ
http://www.youtube.com/watch?v=pDuAYv2yqa8
http://www.youtube.com/watch?v=t2xUtNUrk78
http://www.youtube.com/watch?v=WWlmyZelTxY

kliva på eller gå in i

Nu efter några veckor har man börjat lära sig den 10 minuters långa vägen till vårt hus genom slummen från närmsta intilliggande väg. Vägen kallas poverty-line och går runt stan i en halvcirkel. Det är en väg av blandat material i form av sopor och lera. Där man får hoppa över eller parera fritt gående kor; höns, ankfamiljer, grisar, getter och en och annan hund. Det ar inte ovaligt att det bildas en liten k:o i en smal grand for att en kossa tyckt att det ar en perfekt viloplats och tagit upp hela gangen sa man endast kan passera genom att hoppa over bakbenet. Det ar inte tal om att de flyttar pa sig, har har kor ingen respekt for om man kommer ens med bil. Som hogst kan de tanka sig att flytta svansen lite åt sidan.
I Nyalenda bor man antingen i plåtskjul, lerhus eller eventuellt i stenhus om man har råd. Hyran på ett lerhus ligger här på 30-60 kr/mån. Det som är dyrt är tillgång till vatten och el. Nyalenda håller en relativt hög standard i och med sina vattentillgångar. De största problemen är här saniteten vilket de löser med ett fenomen döpt till ”flying toilet” vilket går ut på att man gör sina behov i en påse och kastar ut den genom fönstret, uppåt bakåt gärna över taket så man slipper det utanför sitt eget hus, otroligt praktiskt.
Gatorna ar aldrig så trevliga som nar man gar hem i morkret och inte ser vad man satter ner fotterna i.
Vi har nu lart oss vagen hyfsast bra så vi hittar hem i morkret och det ar inte latt nar solen gått ner och det ar kolsvart, for det blir verkligen kolsvart nar solen gar ner har. Får man for sig att ga och titta pa solnedgangen sa galler det att noga ha koll pa vagen tillbaka vilket inte alltid ar så latt att komma ihag och vilket for oss latt till många omvagar.
Ett annat stort problem ar att det ar lika svart att upptacka manniskor som komockor på vagen hem i morkret. Vi har varit påvag flera ganger att ga in i folk som har på sig morka klader, for da ar de helt omojliga att se. Det ar lite kul att kunna ga in i folk utan att ens se det for att de ar lika morka som de morka lerhusen. Vi har nu lart oss att man med fordel ska gå och sjunga pavagen hem for att slippa detta.

I'm in the second hand business!

Secondhandförsäljare är en bra buisness här nere. Många står och säljer kläder på marknaden eller utmed en av alla galet trafikerade gator. Det är tydligt att många kläder skickas hit från hela världen och ibland ser man vissa guldkorn som är fint inmatchade till mer känsla: ala Arican-style. Denna dam träffade jag när vi besökte en kvinnogrupp som jobbar med småprojekt mot ett mer hållbart samhälle...

white man, who are you?

Efter ett tag i Kenya slum börjar man kunna urskilja ett mönster i hur folk ser på en utifrån de olika reaktionerna man får när man gör sin dagliga vandring genom kåkstaden till eller ifrån huset.
Det finns uppenbarligen en uppdelning i tydliga grupper. Vilka urskiljs av ett antal fraser som i stort sett alla använder sig av. Ibland undrar man om de övat in dem tillsammans då de aldrig slår fel varken på ord eller tonläge:
- Yes we can!
I denna Obama-stad är de vana vid att få besök från väst. Hans mormor bor i en liten by inte så långt härifrån. Då de inte är så vana vid att se vita människor här är det kanske inte så konstigt att alla vita automatiskt blivit amerikaner efter den amerikanska invasion som var efter valet.
- Are you married?
Förmodligen ställd av en äldre dam som letar efter ytterligare en fru till någon av sina söner.
- Give me something small.
En följd av att tidigare vita har gått och delat ut grejer själva utan att tänka på vilken bild det ger och vad det innebär för hur de ser på dem som kommer efter.
- Mzungo! (viting) hao a you?
Jag tror inte folk inser hur många gånger om dagen som vi hör dessa ord. Vissa barn verkar aldrig få nog. Går man från vårt hus upp till stora vägen, en ca 15 minuters promenad (afrikanskt tempo bör tilläggas) möts man av kanske 30 barn gastandes mzungo, som vinkar frenetiskt, springer fram tar i hand eller gör en av alla gangstahälsningar, vilka det går många trender i. Alternativt vill kramas eller bli lyfta. Råkar du istället parera in tiden mellan att de slutat skolan och äter kvällsmat kan antalet vara det tredubbla.
En kille vi mötte igår, förmodligen mitt i kvällsombytet inne i huset, släppte allt och sprang ut på gatan helt näck. När han hörde de andra barnens skrik kunde han helt enkelt inte stå ut med att vara tvungen att vara kvar i huset eller ens hade tålamodet att vänta tills han fått på sig byxorna. Med en överlycklig min sprang han fram och räckte fram handen och skulle hälsa. Hao a you?

Överlag skiljer det sig ganska mycket kring vad man pratar om.
- Can you bike?
Frågan som ibland dyker upp då man åker med en ”boda boda” in till stan. Tjuvskjutsning ala VIP med påsatt sittkudde på pakethållaren och påsvetsade fotstöd. En fråga som inte är konstigare än att vi prata om vädret.

Vare sig de ser en som en hadelsvara, pengabörs eller otroligt underhållande varelse med konstig hy så är det i botten alltid med mycket värme. De är otroligt öppna och intresserade och bjuder gärna hem en på middag trots att de knappt har mat att ställa på bordet. Och man fragar sig: vad är äkta värme om inte det?

från asfalt till lera

Efter en 26 timmars flygresa sitter jag nu i trädgården till vårt hus i Nyalenda, Kisumu i Kenya. En förflyttning som innebär att jag är olaglig bara genom att vara mig själv, som tog mig från att ha varit en medelsvensson på alla sätt till att vara så långt ifrån det som det bara går.
Man minsta sagt lyser vart man än går och kan helt glömma att smita från en nota eller försöka fly in i en folkmassa då personen du försöker undvika garanterat hittar dig nästa dag.
Nyalenda är namnet på ett stort slumområde som går som ett band utanför Kenyas tredje största stad Kisumu. Större delen av befolkningen bor i skjul och lever här på mindre än en dollar om dagen. Med en medelålder runt 50 och där minst vart femte person bär på HIV. Många dör i diarré på grund av stora problem med sanitet och dålig tillgång till sjukvård. Gränsen till Nyalenda markeras av en stor väg som officiellt går under benämningen ”powertyline”. Denna linje är otroligt mycket tydligare än att den består av en tydlig, stor trafikerad gata. Husen på andra sidan vägen kan liknas med enorma vita cementresort täckta med färgglada blommor, omringade med höga murar försedda med taggtråd och med en hel vaktstyrka. Dessa 30 meter beskriver ganska bra hur det Kenyanska samhället är uppbyggt och mycket kan förklaras med ett ord -korruption. Kenya är ett av världens mest ojämlika länder. Hälften av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen medans en liten elit har stora förmögenheter.

Vi är här nere för att genomföra en studie över hur en övergång till användande av gas vid matlagning kan implementeras och ersätta det nuvarande kolet som bidrar till både skogsavverkning och stora hälsoproblem. Under nio veckor ska vi göra allt för att komma in i samhället och förstå deras syn på saken, identifiera vilka för och nackdelar på ett social, kulturellt och ekonomiskt plan denna övergång kan skapa.

Vi är fem som bor hos en fantastisk kenyan Joseph (återkommer mer om honom). Vi har precis jagat ut ett gäng getter genom ett hål de hittat i staketet. En följd av att gräset i det här fallet faktiskt är grönare på andra sidan. Regnperioden är inte helt över än så periodvis blåser det in moln som lägger en skön skugga över området. Idag är en sådan eftermiddag. Temperaturen stiger ofta till 30-35 på dagarna och går inte ner speciellt mycket på kvällarna så svalkande vindar är inget man är bortskämd med. Med undantag då man får sig en tur i Leos fantastiska bil (återkommer även om denna). Klockan slår snart halv sex vilket känns på lukten av mat från alla koleldade spisar runtomkring i området. Det du pappa kan jämföras med ett rejält grillparty med grannarna hemma i smålandsskogen. Kan du tänka dig, varje kväll. Det är ganska trevligt.
Det är nu man ska ge en så fantastisk beskrivning över vad man har gjort den första veckan. Över alla överväldigande intryck och underbara människor som man har träffat. Tyvärr så är jag, i alla fall just nu, för ärlig för att ljuga. En dag hade jag. En dag av uppackande och lite omkringströvande. Några dagar med hög feber, några kräkningar och efter att en läkare skrattat åt att jag var tvungen att göra ett avföringsprov senare så fick jag diagnosen ”bacteria”. Efter påbörjad antibiotikakur är jag nu tillbaka men har fortfarande inte så fantastiskt mycket intressant att berätta än. Men jag är inte alls bitter för att jag missat en stor begravning som vi alla var bjudna på då det var en anhörig till vår vän Joseph som gått bort. Vi passerade ett begravningsekipage första dagen när vi var på väg in till staden Kisumu. Här har man inte samma tradition med att hålla stämningen lågmäld med utrymme för eftertanke kring den avlidne. Begravningen äger här rum i flera dagar varav i slutet drar man på allt man har. Då går det ut på att hylla den avlidne, visa hur mycket den betydde genom att festa (tänk fest utan alkohol -kan vara svårt för oss svenskar ibland). Detta kan liknas med studentekipagen som jag antar att ni plågas med hemma just nu. Man tar ett foto på den avlidne, kör runt i en karavan av tutande bilar, lastbilar och diverse annat. Spelar musik och sjunger som ett sätt att hylla och visa hur mycket hon betydde. En tradition som jag kan tänka mig är ganska befriande.

Så det var en första hälsning från en tidig sommarvecka i slummen i Kisumu, Kenya. Ett kliv in i en stor afrikansk familj och ett område kanske innehållande några av världens varmaste människor. En vecka med stora mängder myggmedel, mycket räknande av takplattor i vårt vackra limegrön-rosa sovrum, men framför allt med mycket kärlek. Kenya har världens sötaste barn. Deras mörka hy mot de färgglada små shortsen och klänningarna som fladdrar. Alltid med ett leende springer de mot en och skriker ”mzungo mzungo” (viting viting) hao á you? Varje dag man passerar. Man kan inte annat än att älska dem. Framförallt har det varit en vecka med känslan av att vara extrem minoritet.

Så när du nu sitter där hemma i sommarkvällsolen en torsdagskväll efter jobbet på Debasers uteservering och känner att du sticker ut för att du insett att hockeyfrilla är det nya -tänk igen.