från asfalt till lera

Efter en 26 timmars flygresa sitter jag nu i trädgården till vårt hus i Nyalenda, Kisumu i Kenya. En förflyttning som innebär att jag är olaglig bara genom att vara mig själv, som tog mig från att ha varit en medelsvensson på alla sätt till att vara så långt ifrån det som det bara går.
Man minsta sagt lyser vart man än går och kan helt glömma att smita från en nota eller försöka fly in i en folkmassa då personen du försöker undvika garanterat hittar dig nästa dag.
Nyalenda är namnet på ett stort slumområde som går som ett band utanför Kenyas tredje största stad Kisumu. Större delen av befolkningen bor i skjul och lever här på mindre än en dollar om dagen. Med en medelålder runt 50 och där minst vart femte person bär på HIV. Många dör i diarré på grund av stora problem med sanitet och dålig tillgång till sjukvård. Gränsen till Nyalenda markeras av en stor väg som officiellt går under benämningen ”powertyline”. Denna linje är otroligt mycket tydligare än att den består av en tydlig, stor trafikerad gata. Husen på andra sidan vägen kan liknas med enorma vita cementresort täckta med färgglada blommor, omringade med höga murar försedda med taggtråd och med en hel vaktstyrka. Dessa 30 meter beskriver ganska bra hur det Kenyanska samhället är uppbyggt och mycket kan förklaras med ett ord -korruption. Kenya är ett av världens mest ojämlika länder. Hälften av befolkningen lever på mindre än en dollar om dagen medans en liten elit har stora förmögenheter.

Vi är här nere för att genomföra en studie över hur en övergång till användande av gas vid matlagning kan implementeras och ersätta det nuvarande kolet som bidrar till både skogsavverkning och stora hälsoproblem. Under nio veckor ska vi göra allt för att komma in i samhället och förstå deras syn på saken, identifiera vilka för och nackdelar på ett social, kulturellt och ekonomiskt plan denna övergång kan skapa.

Vi är fem som bor hos en fantastisk kenyan Joseph (återkommer mer om honom). Vi har precis jagat ut ett gäng getter genom ett hål de hittat i staketet. En följd av att gräset i det här fallet faktiskt är grönare på andra sidan. Regnperioden är inte helt över än så periodvis blåser det in moln som lägger en skön skugga över området. Idag är en sådan eftermiddag. Temperaturen stiger ofta till 30-35 på dagarna och går inte ner speciellt mycket på kvällarna så svalkande vindar är inget man är bortskämd med. Med undantag då man får sig en tur i Leos fantastiska bil (återkommer även om denna). Klockan slår snart halv sex vilket känns på lukten av mat från alla koleldade spisar runtomkring i området. Det du pappa kan jämföras med ett rejält grillparty med grannarna hemma i smålandsskogen. Kan du tänka dig, varje kväll. Det är ganska trevligt.
Det är nu man ska ge en så fantastisk beskrivning över vad man har gjort den första veckan. Över alla överväldigande intryck och underbara människor som man har träffat. Tyvärr så är jag, i alla fall just nu, för ärlig för att ljuga. En dag hade jag. En dag av uppackande och lite omkringströvande. Några dagar med hög feber, några kräkningar och efter att en läkare skrattat åt att jag var tvungen att göra ett avföringsprov senare så fick jag diagnosen ”bacteria”. Efter påbörjad antibiotikakur är jag nu tillbaka men har fortfarande inte så fantastiskt mycket intressant att berätta än. Men jag är inte alls bitter för att jag missat en stor begravning som vi alla var bjudna på då det var en anhörig till vår vän Joseph som gått bort. Vi passerade ett begravningsekipage första dagen när vi var på väg in till staden Kisumu. Här har man inte samma tradition med att hålla stämningen lågmäld med utrymme för eftertanke kring den avlidne. Begravningen äger här rum i flera dagar varav i slutet drar man på allt man har. Då går det ut på att hylla den avlidne, visa hur mycket den betydde genom att festa (tänk fest utan alkohol -kan vara svårt för oss svenskar ibland). Detta kan liknas med studentekipagen som jag antar att ni plågas med hemma just nu. Man tar ett foto på den avlidne, kör runt i en karavan av tutande bilar, lastbilar och diverse annat. Spelar musik och sjunger som ett sätt att hylla och visa hur mycket hon betydde. En tradition som jag kan tänka mig är ganska befriande.

Så det var en första hälsning från en tidig sommarvecka i slummen i Kisumu, Kenya. Ett kliv in i en stor afrikansk familj och ett område kanske innehållande några av världens varmaste människor. En vecka med stora mängder myggmedel, mycket räknande av takplattor i vårt vackra limegrön-rosa sovrum, men framför allt med mycket kärlek. Kenya har världens sötaste barn. Deras mörka hy mot de färgglada små shortsen och klänningarna som fladdrar. Alltid med ett leende springer de mot en och skriker ”mzungo mzungo” (viting viting) hao á you? Varje dag man passerar. Man kan inte annat än att älska dem. Framförallt har det varit en vecka med känslan av att vara extrem minoritet.

Så när du nu sitter där hemma i sommarkvällsolen en torsdagskväll efter jobbet på Debasers uteservering och känner att du sticker ut för att du insett att hockeyfrilla är det nya -tänk igen.